I'm back
Nytt inlägg! Wopedo!
Well, jag ber la om ursäkt för att jag inte har uppdaterat på hur länge som helst. Jag kan erkänna att jag har varit i en rätt djup svacka.
Allt började för ett tag sen när jag ställde mig på vågen och den visade att jag hade gått ner 1,5-2 kg. Och det fortsatte. Nu har det där fyra kg i veckan tagit slut och det går mycket långsammare. Jag blev varnad för det här; det går alltid snabbare i början, men jag kunde ändå inte dölja besvikelsen som började koka upp inom mig.
Jag är fortfarande besviken. Det känns som att det inte spelar någon roll vad jag gör; jag kommer fortsätta gå ner långsamt. Och det måste jag bearbeta.
För egentligen... 1,5-2 kg i veckan är inte alls dåligt. Men jag orkar snart inte kämpa på med sopporna längre.
Jag är inne på sjätte veckan. Sex veckor (2 och en halv månad) kanske inte låter så länge. Men tänk er själva: Jag har inte ätit fast föda på sex veckor. Jag har inte fått smaka, inte fått tugga, inte fått njuta av något ätbart på lång tid. Och det börjar tära på psyket.
Jag får så mycket hjälp det går på Xtravaganza. Jag går på mina torsdagsgrupper och jag blir peppad. Jag försöker gymma tre gånger i veckan. Jag ska bli bättre med dagspromenaderna.
Men jag funderar på en grej... Orkar jag verkliven hålla på i sex veckor till, eller mer? Tänk om jag istället skulle hålla sopporna tills jag har gått ner 20 kg och sen börja med halvfart?
Halvfart: Äta Xtravaganzas "xtra-lätt"-tallrik. Protein (kött) i en knytnäves storlek, varma grönsaker i en knytnäves storlek och sallad och "kalla" grönsaker i samma storlek som en handflata.
För let's face it: Jag kanske förväntade mig att jag skulle gå ner alltihop hur snabbt som helst och sen skulle allt bli solsken och blommor. Men så är det inte. Det här är något jag kommer få kämpa med. Under rätt lång tid.
Och jag ska försöka vara lite mer positiv. Jag HAR gått ner 15 kilo. Det är mycket på så kort tid. Jag har kommit halvvägs, och när jag har gått ner 20 kg så har jag bara 10 kg kvar.
Istället för att räkna kilo vecka för vecka, ska jag jämföra med hur det såg ut innan jag började. Då gick jag bara upp och upp.
En till positiv sak. De flesta vet att jag har nojat över diabetes. Jag åkte in till akuten förra veckan, pga muskelinflammation, och de tog ett diabetestest (hade något med höga keton-värden at göra). Jag har INTE diabetes. Det är väldigt skönt.
Däremot har jag magont, låg energi, ont i kroppen. Men det hör antagligen till. (Fastän det känns som att magen vill döda mig ibland. Rätt ofta, actually).
Det blir inga roliga kort idag, sorry. Jag kände bara att jag var tvungen att uppdatera er om vad som har hänt.
Jag lever fortfarande. Jag fortsätter fortfarande. Och jag tänker inte ge upp.